World Music Days: etapp 3 Göteborg: Höjdpunkter och relativa besvikelser.

En förnämlig konsert var den med Ensemble Orchestral Contemporain från Lyon. Ensemblen spelade fantastiskt bra, och det var överlag utmärkta stycken. Men framför allt kändes det som om de enskilda styckena var som gjorda just för denna ensemble. Så var det nu inte – så brukar det inte vara i någon större omfattning under ISCM:s World Music Days, men textur och klang gifte sig fullständigt med ensemblens temperament. Daan Janssens (Belgien), Diana Rotaru (Rumänien) och Zeynep Gedizlioglu (Turkiet) fick förträffliga framföranden av sina respektive lågmälda och klangligt precisa stycken. Jag hade även stor behållning av Gérard Griseys Talea: hör faktiskt sällan Grisey spelad sämre än mycket bra, kanske känner interpreterna pressen att nu ställs man på prov ... ? Avslutade konserten gjorde Jesper Nordins Undercurrents för cello, ensemble och live-elektronik. Detta stycke är däremot skrivet för ensemblen, vilket så klart märktes. Nordin komponerar med väldigt tydliga idéer. Det är fel att säga enkelt, men det finns en dramaturgisk klarhet som gör att det komplexa framstår som helt underordnat dramat. Det är logiskt. Nordins förankring i fransk musik är uppenbar. Ändå känns den universell efter ett framförande som detta. Det här är musik som precis vem som helst med litet nyfikenhet skulle kunna gilla. Nyfikenhet präglade också det superintressanta seminariet om interpretation som gavs på musikhögskolan, lett av Ole Lützow-Holm. Vem äger partituret, var den övergripande frågeställningen. Två tydliga poler fann man i dirigenten Andrew Manze, som, enkelt uttryckt, menar att man bör ligga nära originalet eftersom tonsättaren är den som kan saken bäst och vet vad den ville med musiken, samt i regissören Johanna Garpe, som har en betydligt friare inställning till "autografen" och gärna stryker ner en opera om det behövs för att samtidsmänniskan ska förstå. Båda hade poänger, men jag tycker under alla omständigheter att det känns befriande att en person med musikbakgrund som Garpe, kan förhålla sig så öppen som om hon ... tja, vore Staffan Valdemar Holm. Några besvikelser måste jag också nämna. Philip Jeck på Storan var verkligen supertrist, han kom aldrig i närheten av den nivå han når på skiva. Hans dj:ande kändes inte bara slentrianmässigt utan rent av klumpigt emellanåt. Vid sidan av improvisationsgruppen Beamstone, som jag tycker höll en god nivå, bjöd denna kväll på Storan även på en konsert med norske trumpetaren Nils Petter Molvaer med grupp; en vag form av "fusion" samt excess i 90-talsreverb. Totalt sett ingen vidare kväll på Storan – även om vi äntligen fick litet äkta "World Music" på World Music Days. Jag blev också aningen besviken på konserten Genre X med George Kentros, violin, och Johan Baertling, kontrabas. Musikernas insats var det inget fel på, men tyvärr nådde tyvärr inte de nykomponerade styckena riktigt fram. Något intressant överskridande upplevde jag inte – de engagerade tonsättarna jobbar vanligtvis i andra former än med akustiska instrument – snarare blev icke-förtrogenheten med formatet tydligt. (Skall dock sägas att jag blev tvungen att gå efter 4 av 6 styckena: Erik Büngers och Mattias Peterssons han jag inte höra.). Men idén att gå den långa vägen efter något nytt är bra och det är initiativ som detta som gör att man ser fram emot konserter och att bli överraskad. Och däri ingår besvikelsen.