Perspectives dag två

Perspectives, Västerås dag två. Det är tur att nivån är så hög eftersom en mättnad lätt infinner sig. Improviserad musik är sällan fulländad under ett set på 45 minuter, men det också charmen och det fascinerande med musiken, hur musikerna dras mot olika gravitationsfällt för att ibland kanske trilla dit men ofta, i alla fall under denna festival, nå fantastiska höjder. Det är också intressant hur många musikgenrer och stilar som ryms under improvisationens tak. På Perspectives är det vitt skilda musiker med olika bakgrunder som möts, även om mötet kanske inte alltid sker samtidigt på samma scen. En extrem står den koreanske musiker för vars konsert första kvällen jag uppskattade mycket. Han berättade för mig hur musikerna i den lilla klick improvisationsmusiker i Seoul inte har någon musikalisk skolning alls – något som inte alltid kommer till deras fördel i det väldigt utbildningsintensiva Korea. Vi ska hålla kontakten och kanske träffar jag honom och andra musiker om jag åker till Korea i sommar - vilket huvudsakligen skulle vara för att träna taekwondo. En fin konsert under gårdagen var annars Peter Brötzmanns solospel på Konstmuseet. Hans spel är så kraftfullt och distinkt, och väldigt naket. Kan det bli annat när man på detta sätt spelar melodiösa kaskader i 30 minuter – och visar vilken bopsaxofonist han väl i grunden ändå är. Hans kvartett senare på kvällen var mindre lyckad. Till skillnad mot solo fanns det ingen bärande idé som musikerna kunde gemensamt luta sig mot. Det fanns det däremot hos trion Raymond Strid (trummor), Pat Thomas (piano och elektronik) och Clayton Thomas (kontrabas). Eller kanske är lyhördheten den minsta gemensamma nämnaren för de tre musikerna. I de bästa stunderna presenterade de ett fantastiskt flöde av knastrande småljud och att placera musiken i en tradition är inte det lättaste. Kanske beror det på att Clayton Thomas egentligen kommer från "ingenstans". Han började spela vid 24 års ålder, fick jag höra. Jag kan fortfarande inte tro det! Jag har sällan hört någon som så fulländat behärskar kombinationen cirkelandning, multiphonics och den svagaste dynamik som klarinettisten Xavier Charles. Hans solokonsert var en uppvisning i lågmäld impro. Kvällen avslutades med Hijokaidan, den japanska noisemusikens stora legender. Här är väl bakgrunden punk, skulle jag tro. Jag satt faktiskt och lyssnade konserten ut, och det är sällan jag gör det på rena noisekonserter. Det har inte alltid med volymen att göra, utan det faktum att just volymen ofta tycks vara ett självändamål. Så upplevde jag inte Hijokaidan. Jojo Hiroshiges gitarrspel är på samma gång kraftfult och nyansrikt, vilket inte märktes under den första kvällens noisbatalj, men som nu blev så tydligt, inte minst i den andra låten där han la ut en rad grundackord. "Som om det vore Neil Young", sa en vän till mig, vilket jag tycker är en ganska träffande beskrivning. Och så denna Japanska älva till sångerska, Junko. Som äntrade scenen med ett vänt leende för att sen stå blixtstilla vid sin mikrofon och gallskrika i 45 minuter ...