söndag 8 mars 2009
Perspectives dag tre
Perspectives i Västerås är verkligen en triumf för den icke-kommersiella konsten. Perspectives är också ett svar till de som menar att den alternativa kulturen, den "svåra konsten", bara når ett fåtal. Redan klockan ett är vi ett hundratal Västeråsbor och ditresta som fullständigt kollapsar inför Barry Guys och Maya Homburgers resa mellan Bibers 1600-tal och samtida improvisation. Svårt? Inte för någon som är det minsta öppen för två hängivna musiker som förenar bländande teknik, djup musikalitet och en vilja att kommunicera. Samma nerv möter vi i Sven-Åke Johanssons slagverk. Nu har klockan blivit 18 och ytterligare ett hundratal har hittat till Culturens huvudscen. Spelet är så nyansrikt trots den minimala estetiken och strukturen är samtidigt så tät. Visst, man kan uppleva något komiskt i att slå på en pappcymbal. Men jag blir oerhört störd av att min bänkgranne för konserten konstant fnittrar högljutt åt alla "märkligheter". För mig är detta en välkomponerad improvisation och på fullaste allvar. Hild Sofie Tafjord har med Kama gjort ett av de senaste årens främsta skandinaviska noiseskiva. Också under denna konsert förenade hon en närmast pastoral klang ur sitt horn med samma klangers industriella transformationer. Vad jag också uppskattar hos henne är den dynamiska kompositionen. Nästan som hämtad från ett romantiskt formtänkande. Väldigt olikt Sven-Åke Johansson. När det gäller Otomo Yoshihide och Sachiko M är det svårt att tala om samspel i vanlig mening. De står vid varsin sidan av scenen, verkar mest vara förskjunkna i sig själva. Musiken bygger heller inte på puls eller "hooks" i någon mening utan består av små, korta ljud, från pickuper, sinustoner, korta knaster. Det finns såklart en dynamik där samspelet lika mycket handlar om allt det som inte sker, om tystnadens rytmer, och där lyssnandet handlar om en kontemplation delvis bortkopplad från föreställningen kring musik. Detta är den andra sidan av den japanska extremestetiken. Exklusivt, i allra högsta grad. Men inte "svårt".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Andreas, fina iakttagelser. Särskilt intressant med Sven-Åke Johanssons. Ty här finns inte bara en fluxus-medveten hållning. Att t ex spela en virvel i fem minuter med noter på stället (!). Det är en medveten estetisk handling. Men det är faktiskt också mer, om man lyssnar rent musikaliskt, för konsten att spela virvlar och använda vispar är en sorts mästerskap, som kanske inte alltid är så aktuellt i dag. Johansson demosntrerade bådadera. Någon berättade för mig, då vi just kom att tala om detta efter konserten, att gamle mästertrummisen Gene Krupa kunde hålla fast ett endollarsmynt mot väggen enbart med en intensiv virvel riktad mot det! Sven-Åke Johansson rör sig vigt i detta land av historia, bebop, avantgarde och en totalt egenskapad musikalisk realitet. Han har ju inte bara varit med och trummit in framtidismen i frijazz med Brötzmann på 60-talet han har också förvandlat traditionella parametrar till nästan profetisk minimalism i Schlingerland-albumet 1972. Ett märkligt konstnärskap.
Hej Thomas, det vore faktiskt intressant att höra hur Johansson reagerade på allt fnissande som mot slutet övergick i ganska starka skrattsalvor. Brydde han sig? Hörde han det? Var det ok? Jag gissar det senare. Har jag fattat det rätt: endollarsmynt!? Måste väl ändå varit en sedel ...?
Skicka en kommentar