Wozzeck på Stockholmsoperan.

Var och såg Wozzeck på Stockholmsoperan förra veckan. Enligt mig en av 1900-talets kanske allra främsta operor. Den har verkligen allt: en i sammanhanget annorlunda och i högsta grad udda historia, hypertät handling och en dramaturgi som hämtad ur den filmkonst som var i sitt tidiga utvecklingsskede. Därtill en för tiden hypermodern musik som känns aktuell än idag, där det expressiva aldrig skruvas för hårt för att "illustrera" det sceniska. Detta antyds mest, liksom de mentala tillstånden. Dessutom låter Alban Berg såväl det Wagnerska som det senromantiska spricka upp samtidigt som både instrumentalmusik och sång – ofta mer åt talsång – lånar element från populärmusik respektive dagligt tal. Föreställningen var lyckad i alla komponenter, om än inte det mest häpnadsväckande jag upplevt i huset. Samma kan sägas om regin av Götz Friedrich. Dock slår det mig hur svårt det är att inom operakonsten regimässigt ta ut svängarna utan att begå våld på verket. Detta märks inte minst i scenografin, som visserligen är effektiv med de expressionistiskt perspektivförvrängda husfasaderna som förs fram och tillbaka under de 15 olika scenerna. Enkelt, funktionellt, och litet fantasilöst. Detsamma kan man säga om den "bloröda" månen som spelar en så viktig roll då den är föremål för Wozzecks hallucinationer. Den stora bollen sänks titt som tätt ned över scen och breder ut sitt ljus. Klumpigt och aningen övertydligt. Bra orkesterspel, utmärkta solister. Och både Wozzeck och Götz Friedrich är klassiker. Föreställningen går även 29 december och 4 januari. Gå och se!