Erik Wallrup skriver om minimalism i dagens SvD. Till skillnad mot honom tycker jag om en hel del minimalistisk musik. Men ibland känner jag mig precis som Wallrup dummare när jag lyssnar på den, liksom jag kan göra när jag lyssnar på den komplexa modernism som minimalismen en gång revolterade mot. Då handlar det om strukturell satureringskänsla; jag känner mig dum för att jag inte förstår. När det gäller minimalismen förstår jag alldeles för mycket.
Minimalismen är en potentiell guldkalv för konserthusen. Men konstmusikens modernismspöke skrämmer än, och för många, framför allt på kritikerhåll, ses denna musik ändå fortfarande som alternativ. Allteftersom de prototypiska stildragen tagit plats inom olika former av popmusik betraktas den som ett alternativ också till kommersiell musik i allmänhet. Undanträngandet av modernism från såväl konsertlokalerna som i media sker nämligen på två fronter; från konstmusikalisk minimalism, nyromantik och nyandlighet, och från en populärmusik som utger sig för att vara radikal och alternativ. Steget mellan Steve Reich och technons undervegetation är inte längre så långt, inte heller från ett lyssnar- och konsumentperspektiv, och det är utmärkt. Mindre bra att musiklivet under det repetitiva paradigmet i alla fall i de större sammanhangen blir allt smalare.
Pratet om ”djuplyssnandet” som ett radikalt grundattribut för minimalism, repetitiv musik och drones är en kliché. Oftast finns bara tomhet. Men visst är det en musik för vår tid, som Susan McClary hävdar i en artikel från 1999 (som finns översatt och publicerad i Nutida Musiks temanummer om minimalism, # 3 2006). Tyvärr är det mindre för att den talar till vårt inre än för att den är snygg, lättkonsumerad och samtidigt kan förses med subversiva förtecken.
Wallrup är personlig och tycker inte om. Jag kan visst tycka om, men skulle helst inte vilja. Minimalism är den perfekta musiken för den på angloamerikansk pop- och subkultur uppfödda kulturjournalisten och musikkritikern, som läser the Wire men vare sig partitur eller tyska. Minimalismen har gått från att vara alternativ till att bli institutionaliserad, menar Wallrup. Man kan också hävda att minimalismen, från att med rötterna i icke-europeiska strukturer och lyssningssätt enligt McClary varit del av den postkoloniala revolutionen, nu helt inlemmats i en fullskalig populärkulturell neoimperalism.
4 kommentarer:
Själv känner jag lustigt nog att fenomenet "kejsarens nya kläder" kan uppstå lika mycket i minimalism som i informationstät modernistisk musik: En del musik talar till mig och jag tycker det verkligen finns substans, annan känns bara introvert, intellektualiserad och livlös.
Det kanske är en simpel attityd från min sida, men det känns som att allt handlar om ifall man vill kommunicera själva musiken eller sig själv och hur cool och/eller smart man är. Jag ska inte börja dela in i läger efter min egen smak, men låt mig bara säga att Reichs musik verkligen gör något positivt med mig och för mig. Den förändrar min perception och därigenom mina känslor, men jag blir inte dum av den.
Sen beror det såklart på ens infallsvinkel, men jag känner att SVD-skribenten kanske borde tänka lite mindre ibland och låta sig transporteras utan att skämmas över det. Intellekt är bara en dimension av tillvaron, och när det kommer till musik vägrar jag att låta den lägga sig som ett täcke över allting, då skulle mitt lyssnarliv bli snävt, tråkigt och torftigt.
Jag håller i princip med dig, Aron, viss musik talar till en, och annan inte. Minimalism och "modernism", jag tilltalas av båda – eller inte. När jag skriver att jag "skulle helst inte vilja" tycka om minimalism, kan man mycket väl tolka det som en önskan från min sida att vara "smart". Men än starkare är min strävan att inte låta en attityd "lägga sig som ett täcke över allting". Då blir tillvaron mycket riktigt torftigare. Jag uppskattar också mycket av Steve Reichs musik.
"Sen beror det såklart på ens infallsvinkel, men jag känner att SVD-skribenten kanske borde tänka lite mindre ibland och låta sig transporteras utan att skämmas över det. Intellekt är bara en dimension av tillvaron, och när det kommer till musik vägrar jag att låta den lägga sig som ett täcke över allting, då skulle mitt lyssnarliv bli snävt, tråkigt och torftigt."
Ja, det tål verkligen att fundera på om det tvunget är en negativ sak att känna sig dum. Ett slags primalt, intellektbefriat stadium är ju vad många vill uppnå på olika typer av rockkonserter, och den ambitionen har jag all respekt för!
Men kanske är det så att Wallrup mer än gärna låter sig "transporteras", men att det inte funkar med minimalism? Ofta när minimalismen kritiseras (vilket inte sker så ofta ...) så blir reaktionerna ungefär "det där måste vara en snustorr modernist som gräver i strukturerna och inte bryr sig om hur det låter, inte låter sig förföras", osv. Jag har hört en hel del av Reichs musik, och tycker att det finns kanske 8-10 verk som har vissa av de där kvaliteterna. Men i övrigt (och då gäller det fr a senare verk) är det väldigt tomt – de suggestiva, förföriska kvaliteterna som kan sätta en i trans, som möjliggör djuplyssnande, är borta. Det finns inget som förändrar min perception i dessa stycken (som det gör i t ex Drumming), det rör sig snarare om en lättlyssnad formalism som inte är så värst bra instrumenterad. Personligen har jag inget emot att känna mig dum i en konstsituation. Jag tror egentligen inte Wallrup (för övrigt också en av Nutida Musiks skribenter sedan lång tid tillbaka) har det heller. Men uttråkad ... det är jag helst inte. På nåt sätt tror jag att det är framför allt vad han menar.
Skicka en kommentar