onsdag 7 juli 2010
Kulturtidskriftsverige.
Som redaktör för tidningen Nutida Musik befinner jag mig enkelt uttryckt i två världar; i konstmusikvärlden och i kulturtidskriftsvärlden. Konstmusikvärlden upplever jag, i Sverige och egentligen på de flesta håll i världen (men kanske mest i Norden) som öppen och nyfiken. Ibland kanske litet väl öppen för min smak :-) men på det stora hela positivt inkluderande, bejakande, uppfinningsrik ... Det gäller tonsättare, ljudkonstnärer, musiker, arrangörer, vissa skribenter ... Den här något tillspetsade positiva bilden kan ställas mot kulturtidskriftsvärlden. Denna präglas av slutenhet med fastlagda hierarkier och positionsbevakning, där media, myndigheter och intresseföreningar gång på gång i olika former återspeglar dessa. Om vi för enkelhetens skull bortser från media finns några aktörer som liksom "balanserar" utbudet och har för mål att verka för den mångfald som det förhållandevis stora svenska kulturtidskriftsutbudet faktiskt bidrar med. Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK) som skall jobba aktivt för tidskrifternas bland annat ekonomiska intressen och för att synliggöra dess medlemmar. Vidare finns de så kallade tidskriftsverkstäderna (i Stockholm, Malmö och Göteborg) där tidskrifterna har möjlighet att mötas, utveckla samarbete och där man också emellanåt arrangerar debatter och seminarier. Och så spelar ju Kulturrådet en mycket aktiv roll genom sitt kulturtidskriftsstöd som många tidskrifter uppbär; ett stöd som på det stora hela skall verka för en bred flora på kulturområdet. Det finns goda förutsättningar för en pluralism. Men när det blir debatt, för det blir det ibland, då säger alla ungefär samma sak. I slutet av april ordnade tidskriftsverkstan i Stockholm en stor debatt om kulturtidskrifter. Jag satt i en av tre paneler som hade en timma var att dryfta angelägenheter. Det var en ganska god uppslutning av tidskriftspersoner, ändå var diskussionen märkligt endimensionell. Som så ofta konstaterades att det är viktigt med kulturtidskrifter, mångfald och så vidare. Men de namn som räknades upp när det gavs exempel var de gamla vanliga – hur viktiga Glänta, Bang, Arena är för "samhällsdebatten" och vilket avbräck det skulle bli om dessa försvann som en följd av Alliansens förslag att snäva in kulturtidskriftsbegreppet. Tidskrifter som däremot aldrig nämns i något sammanhang är Latinamerika, Diaspora/Dijaspora, Fjärde världen, Kina-rapport; dessa är betydligt mer hotade av nedläggning, men dessa är det ingen som bryr sig om. Men bland tidskrifterna finns inte bara fastlagda hierarkier utan också kotterier, och hör man till en inre krets så håller man varandra om ryggen och det blir rundgång i referensbanken. Igår var det en debatt om kulturtidskrifter i Almedalen. "Behövs kulturtidskrifterna för samhällsdebatten?", lydde temat. Som om någon skulle påstå något annat. Inbjudna var Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef, Gunilla Kindstrand, ordförande för Kulturrådets referensgrupp för tidskrifter, Henrik Toremark, stabchef för kulturdepartementet, Mats Wiklund, redaktör på Axess samt Pär Wirtén som är före detta chefredaktör för Arena. Notera före detta! Jag var i kontakt med kulturrådet med anledning av denna debatt och påpekade att jag tyckte att det var märkligt att inga mindre tidskrifter, eller konstorienterade var representerade (föreslog dock inte vare sig mig själv eller någon representant från Nutida Musik). Hon jag var i kontakt med erkände utan omsvep att de borde haft med någon representant för en tidning vars stöd riskerar att försvinna. Wirtén var inbjuden eftersom han i en debatt arrangerad av FSK under bokmässan i Göteborg 2009 representerade de mindre tidskrifterna – vilket är synnerligen märkligt då han dels inte längre är redaktör för en tidskrift, och dels tidigare jobbade med Arena som i sammanhanget knappast kan betraktas som liten. Men så funkar det. Total rundgång. Man skulle kunna förvänta sig att FSK respektive Kulturrådet på sina håll kunde jobba bättre för en kulturell mångfald bland kulturtidskrifterna. I alla fall inte slappt återspegla de hierarkier och maktstrukturer som redan finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bara alltför sant. Bra skrivet!
Bra jobbat.
Det stora bekymret för mig är ändå hur "kultur" uttolkas nuförtiden. Det har en gång i tiden varit en beteckning för samhällsbygget och människans relation till naturen. För att förstå begreppet och överhuvudtaget ge det en begriplighet, även i dag så är det mer än nödvändigt att det är basen i begreppet.
Problemet är att "kultur" sällan tolkas alls. I bästa fall hävdas endast att ditt och datt är kultur – som när man talar om de samhällsorienterade tidskrifternas existensberättigande som kulturtidskrifter. Jag tycker att John Swedenmark i sin text (och någon gång tidigare) uttrycker det bättre än någon annan gjort på vilket sätt de samhällsorienterade tidskrifterna skulle vara kulturtidskrifter, och varför de är viktiga. Jag gillar också den visionära tonen även om den är kanske väl utopisk för att någon på högerkanten inte skall betrakta honom som flummig rödvinsvänster – eller vem vet ... Dock stör jag mig i den texten på vissa detaljer, det sätt han skriver om "de sköna konsterna". Varför inte bara "konst"? Det finns en raljerande underton, som väl används främst retoriskt, men det är likväl inte första gången. Konsttidskrifterna ställs mot de "angelägna"; det är den underton som man kan utläsa ur de samlade artiklarna, blogginläggen och twittrandet. Ibland har det varit explicit (Björn Wiman skrev en gång ett direkt konstföraktande blogginlägg någon gång i höstas). Tyvärr styrs debatten i för stor grad av egenintressen för att den skall vara hälsosam. Den föreslagna preciseringen av kulturtidskriftsbegreppet från i höstas var ett upplägg för alla som har någon form av mediasmartness att smascha in. Vilket innebär att alla skriker samma sak: samhällsdebatt är kultur. Och på köpet stämplas "de konstorienterade" tidskrifterna som företrädare för introvert, gammaldags borgerlig ("fin)kultur som befinner sig vid sidan av samhället i övrigt. Det ligger ett raster av ett starkt konstförakt – ja, kulturfientlighet alltså – över hela diskussionen. Men så blir det väl när å ena sidan man försöker visa upp en enad front där tidskrifter påstås drivas av gemensamma värderingar och intressen, men å andra sidan verkligheten snarare bygger på kotterier, väldigt påtagliga hierarkier och en rädsla att förlora det lilla man har.
Skicka en kommentar