Idag kan man i Dagens nyheter läsa om kulturredaktionens nya satsning där man sjösätter ett projekt som går ut på att beställa musik av svenska tonsättare, musiker, dj:s, etc. Verken skall vara remixer på verken i DN:s satsning på utgivning av 25 klassiska mästerverk. Remixprojektet är influerat av Mattias Petersson och George Kentros Vivaldi-bearbetningar There are no more four seasons. Jag ser projektet främst som en konjunkturmätare. I en tid när mindre resurser läggs på konst och där krafter högerifrån alltmer ifrågasätter den kulturpolitik vi har idag går en privat finansiär in och stöttar samtida konstmusik – för visst handlar det om arvoderade beställningar? Det är också ett exempel på hur traditionella medier dels går mot att använda nätets kapaciteter (man kan lyssna online) och dels expanderar verksamheten till att innefatta kulturell merchandise. Men det är också ett projekt som ligger helt i linje med den inriktning som musikkritiken i allmänhet tagit. För snart två år sedan konstaterade jag i Nutida Musik (# 2 2008) i min analys av dagstidningarnas konstmusikrecensioner, som långt ifrån enbart handlade om DN:s, hur man tappat perspektiven på internationella strömningar och hur den musik som på något sätt kan kopplas till populärkulturen och är allmänt "gränsöverskridande" ses som något positivt i sig och är den man alltmer väljer att skriva om. Tendensen har sedan dess tilltagit, kanske särskilt hos DN och Martin Nyström, som är den som ligger bakom den nya satsningen. DN har sedan rätt många år vid det här laget den främsta staben av konstmusikkritiker i dagspressen, i Sverige. Med detta konstaterat känns den nya satsningen märklig men samtidigt helt naturlig. Man inte bara fortsätter ”bevaka” området kritiken fokuserat på utan växlar dessutom in på ett annat spår, en annan verksamhet – och detta samtidigt som kulturredaktionen alltså skall skäras ned. Projektet är naturligtvis positivt för de musiker som på detta sätt kan få beställningar och komma ut med sin musik. Men jag ser det också som att man resignerat inför uppgiften att bedriva en uppdaterad och internationellt orienterad kritik. DN är varken sämst på eller ensam om detta – det gäller dagspressen överlag. Och tyvärr för musikkritiken är man i betydligt sämre kondition än konst- eller litteraturkritiken. I det nya numret av Nutida Musik – som ni om några dagar själva kan bläddra i – gör Sven Rånlund en parallelläsning av tre tidskrifter som gjort temanummer om kritik (förutom NM, Paletten och 00tal). Där konstaterar han att man inom konst- och litteraturkritiken trots allt anser att det finns en god kritik, men att "någon liknande åsikt om den goda, svenska musikkritiken får man leta efter i Nutida Musiks kritiknummer". Det konstaterandet tycker jag får tala för sig självt. Det borde i alla fall inte vara så. DN har egentligen kapaciteten, men förvaltar denna mindre bra. Och detta nya på sätt och vis hedervärda projekt vilar på en unken föreställning om tidlösa mästerverk och en idé om att "det mest samtida" handlar om remixer och en konstmusik som är aktuell enligt den grad den förhåller sig till elektronika och techno. I helgen skall jag gå på Process Festival i Berlin, en festival som fokuserar på processbaserad och generativ konst och musik som utgår ifrån såväl mekaniska system som mjukvarors funktioner. Det återstår att se vad detta blir och hur det ter sig, men så mycket har jag förstått att det handlar varken om att förhålla sig till "mästerverk" eller ens skapa ”verk” i gängse mening. Festivalen inskränker sig heller inte till vissa genrer eller stilar. Därmed känns detta i alla fall för mig som betydligt mer samtida och på allvar öppet för en gränslös musikkultur.
Ps. Satsningen 25 klassiska mästerverk är ett kapitel i sig. Herremingud, går det att komma på någon mer fantasilös tråk-klassisk spellista? Ds.
1 kommentar:
Skicka en kommentar