Grammis till Sonanza.

Igår delades Grammisprisen ut. De 21 kategorierna domineras totalt av populärmusik. Det finns dock en kategori som heter "Årets klassiska". Bland de 10 nominerade i denna kategori var 3 med helt ny musik: Sonanzas Unheard of – again (Phono Suecia) och Ylva Skogs Terra Firma (dB-Productions) och B Tommy Anderssons Satyricon (Phono Suecia). Det blev Sonanza som knep priset med sin blandskiva. En bra skiva! Men det är en märklig kategori denna, som mixar komponerad musik under flera århundraden. Detta medföljer uppenbarligen att den nya konstmusik som nomineras rör sig inom de traditionella formerna kammarmusik och orkestermusik. Jag har svårt att tänka mig denna kategori vara öppen för samtida improvisationsmusik, elektroakustik av olika slag, eller annat, alltså hela det breda fält om dagens (och för all del även gårdagens) konstmusik inbegriper. Detta vittnar om ett splittrat fält. Idag talar man nämligen om "klassiskt" också om viss samtida konstmusik, medan annat absolut inte passar in. Om dessa tre skivor kan bli nominerade i denna kategori kan i alla fall jag finna ytterligare ett tiotal som också vore värda en nominering. Men å andra sidan hade jag valt att inte kalla kategorin för "klassisk". Det hör för övrigt till saken att de skivbolag som anmäler sina utgivningar måste betala för detta. Har svårt att tänka mig att alla de mindre svenska etiketter skulle tycka det vara värt att göra detta. Nils Hansson skriver i DN idag om Grammisgalans minskade status och det splittrade musiklivet – utifrån ett populärmusikperspektiv förstås. Det samma gäller även konstmusiken (även om Grammisgalan aldrig varit någon värdemätare för detta). Det finns för övrigt en kategori som heter "kompositör". Denna upptas helt av populärmusiken. Eftersom konstmusiken trots allt finns med på ett hörn kan det tyckas litet märkligt.