No Fun? – Jo, för all del!

Det har surrat om No Fun-festivalen ett tag nu. Utsålt har det också varit till denna New York-noise-festival som "äntligen" kommit till Europa. Ja, tydligen har arrangörerna länge velat ha det så, men det är först nu med Joachim Nordwall – vem annars? – som det blir av. Fyra dagar, först på Strand (ikväll) och sen på Fylkingen. Nu bor jag ju inte i Göteborg, men jag har ändå varit på flera av Nordwalls/iDEALs egna arrangemang som hajpats mindre och som det sprakat betydligt mer om. Ectoplasm Girls var helt ok. Men det är litet för ofta som man inom noisegebietet missar att det kan vara en poäng att tänka övergripande; vad vill sägas med det här materialet och hur utveckla det? Noise är inte bara "här och nu", som lyssnare använder man minnesfunktionen och det är en stor känsla att uppleva hur musiken andas och lever med sina egna erfarenheter. Detta är inget unikt problem för Ectoplasm Girls, men det blir särskilt tydligt när materialet heller inte riktigt funnit sin egen klang. I förra numret av Nutida Musik recenserade jag Skull Defekts skiva the Drone Drug. Den är rent elektronisk, minimalistisk och rå. Riktigt bra! Jag kan därför inte förstå varför man också kör på det monotona rockspåret, som ikväll. Faktum är att inga beståndsdelar riktigt håller. Man har ett annat vinnande koncept och det skulle säkert funkat utmärkt en kväll som denna. Bäst under kvällen var Wolf Eyes. De må ha, och spelar på en rocksluskig image, men när de drar ner på tempot lyckas de verkligen finna intensiteter i sina inte alltför öronbedövande klanger och pulser. Just klang och puls är svåra att definiera för att de sällan stannar vid en fix idé. Det är kort sagt musik som är väldigt intressant, spännande att följa. och de behöver som sagt inte dra på alltför mycket för att göra sig hörda. Första kvällen var ok, men inte mer. Men det var mycket folk och kändes rätt blandat och öppet. Och det är tre dagar kvar.