Ian Pace spelar Michael Finnissys History of Photography in Sound.

Det har blivit dåligt med uppdateringar här. Det trådlösa uppkopplingen är svag och funkar endast ibland på ett litet utrymme vid hotellbaren. I alla fall för mig. Igår var det en ny storartad pianistisk uppvisning av Michael Finnissys musik, denna gång av Ian Pace som spelade två delar ur History of Photography in Sound. Mycket kändes igen från English Country-Tunes: det stora formatet, spänningen mellan det extremt långsamma och återhållna och de väldiga energiska flödena. Om Finnissy själv spelade med enorm kraft, auktoritet och självförtroende, präglades Paces framförande av en makalös precision – men för all del också av auktoritet och självförtroende. Flera jag pratat med har svårt för de stora formaten och anspråken i Finnissys verk. Själv har jag svårt att se dem i mer kondenserad form. Form är en bisak, det här handlar om introspektion och katharsis. Underbart. Kan konstatera att det är de traditionella formerna som gett de stora upplevelserna. Har även varit på en konserter med elektronisk musik i olika former som inte gav något bestående. Samt en fruktansvärd upplevelse med ett slags neo-futuristisk ung italiensk ensemble. De skulle utmana våra föreställningar kring musik och konst, tydligen.