Teatr Weimar i Subtopia

Och i går kväll var jag ute i Alby, Botkyrka och hörde Teatr Weimar och Ars Nova från Malmö framföra sceniska hörspel av Olga Neuwirth/Elfride Jelinek och Erik Enström/Annika Nyman. De flesta som var på Sonanzas konsert kvällen innan verkade ha varit på Teatr Weimars föreställning i måndags på Teater Giljotin. De som hade missat det tänkte ta tåget ut till Alby och jag var en av dem. Så i stället för att promenera några kvarter hemifrån fick jag sitta på röda linjen i en halvtimma. Subtopia ligger inte ens i Alby centrum utan man måste gå i 10-12 minuter. Inget fel i det och det är en fantastiskt fin lokal. Men ... jag hörde att det var fullt med folk på Teater Giljotin – jag räknade till 19 i Subtopia. Och de flesta (alla?) som var där verkade komma någon annanstans ifrån. Inte från Alby. Jag tror att Subtopia har potential, som det heter. Visst är det viktigt med exklusiva besök. Men scenen måste förankras också lokalt. Det är ingen lätt uppgift – men samtidigt en utmaning. Alby är ju invandrartätt, för att uttrycka det enkelt. Och referenserna till vad som är samtida musik är delvis andra. Jag har vid ett par tillfällen gjort en del research kring olika minoriteters musikscener i Stockholm och även skrivit några texter om det. Senast en om kurdisk musik. Det finns en fantastisk potential att ta tillvara på, och som också tas tillvara på av de inblandade. I många år nu har arabiska, kurdiska, persiska världsstjärnor – också inom konstmusik – framträtt för utsålda sporthallar och konserthus. Mitt råd till Ny Musik i Subtopia är att de också och i högre grad riktar sig utåt mot den kultur man befinner sig i. Detta kan innebära i sig intressanta möten med andra musik- och framförandeformer. Annars är risken att man blir en av andra regionalpolitiskt motiverade enklaver och en satelitscen till Fylkingen och Samtida Musik. Och det behövs inte.