Perspectives dag två

Perspectives, Västerås dag två. Det är tur att nivån är så hög eftersom en mättnad lätt infinner sig. Improviserad musik är sällan fulländad under ett set på 45 minuter, men det också charmen och det fascinerande med musiken, hur musikerna dras mot olika gravitationsfällt för att ibland kanske trilla dit men ofta, i alla fall under denna festival, nå fantastiska höjder. Det är också intressant hur många musikgenrer och stilar som ryms under improvisationens tak. På Perspectives är det vitt skilda musiker med olika bakgrunder som möts, även om mötet kanske inte alltid sker samtidigt på samma scen. En extrem står den koreanske musiker för vars konsert första kvällen jag uppskattade mycket. Han berättade för mig hur musikerna i den lilla klick improvisationsmusiker i Seoul inte har någon musikalisk skolning alls – något som inte alltid kommer till deras fördel i det väldigt utbildningsintensiva Korea. Vi ska hålla kontakten och kanske träffar jag honom och andra musiker om jag åker till Korea i sommar - vilket huvudsakligen skulle vara för att träna taekwondo. En fin konsert under gårdagen var annars Peter Brötzmanns solospel på Konstmuseet. Hans spel är så kraftfullt och distinkt, och väldigt naket. Kan det bli annat när man på detta sätt spelar melodiösa kaskader i 30 minuter – och visar vilken bopsaxofonist han väl i grunden ändå är. Hans kvartett senare på kvällen var mindre lyckad. Till skillnad mot solo fanns det ingen bärande idé som musikerna kunde gemensamt luta sig mot. Det fanns det däremot hos trion Raymond Strid (trummor), Pat Thomas (piano och elektronik) och Clayton Thomas (kontrabas). Eller kanske är lyhördheten den minsta gemensamma nämnaren för de tre musikerna. I de bästa stunderna presenterade de ett fantastiskt flöde av knastrande småljud och att placera musiken i en tradition är inte det lättaste. Kanske beror det på att Clayton Thomas egentligen kommer från "ingenstans". Han började spela vid 24 års ålder, fick jag höra. Jag kan fortfarande inte tro det! Jag har sällan hört någon som så fulländat behärskar kombinationen cirkelandning, multiphonics och den svagaste dynamik som klarinettisten Xavier Charles. Hans solokonsert var en uppvisning i lågmäld impro. Kvällen avslutades med Hijokaidan, den japanska noisemusikens stora legender. Här är väl bakgrunden punk, skulle jag tro. Jag satt faktiskt och lyssnade konserten ut, och det är sällan jag gör det på rena noisekonserter. Det har inte alltid med volymen att göra, utan det faktum att just volymen ofta tycks vara ett självändamål. Så upplevde jag inte Hijokaidan. Jojo Hiroshiges gitarrspel är på samma gång kraftfult och nyansrikt, vilket inte märktes under den första kvällens noisbatalj, men som nu blev så tydligt, inte minst i den andra låten där han la ut en rad grundackord. "Som om det vore Neil Young", sa en vän till mig, vilket jag tycker är en ganska träffande beskrivning. Och så denna Japanska älva till sångerska, Junko. Som äntrade scenen med ett vänt leende för att sen stå blixtstilla vid sin mikrofon och gallskrika i 45 minuter ...

Perspectives i Västerås

På plats i Västerås. Det skall direkt sägas att Perspectivesfestivalen är en tillställning av världsformat. Tre dagar med ett mastigt program kvalitetsmusik. Männen bakom festivalen, Lennart Nilsson och Mats Gustafsson, är två urkrafter som visar vissa politiska falanger att den fritt sinnade konsten per definition motverkar kommersialismens negativa verkningar. Här har de lyckats med att samla en fin blandning musiker från improvisationsmusikens olika läger från väldens olika hörd: frijazz, laptopmusik, DIY-elektronik, dj-musik, från Tokyo, New York, Seoul, och Sverige förstås. Perspectives är faktiskt en av få tilldragelser som föregås av ett "buzz": det är här man skall vara den där helgen i mars. Jag såg de flesta framträdandena under gårdagens intensiva program och tyckte om det mesta. Erik Oscarssons makalöst intensiva pianospel i sin frijazzkvintett, Lokomotiv konkrets på personkännedom byggda kraftspel - där jag njöt särskilt av Tommy Björks hårda och precisa trumspel i fint samspel med Sören Runolfs gitarrer och elektronik. En mycket fint program bjöd den Österrikiska-koreanska duon Dieb13 och Hankil Ryo för med intressanta instrument i form av egengraverade vinyler och ett slags mekanisk klockmekanism. Mycket fint, direkt vackert var Cor Fuhlers konsert där han med elektroniska vispar och andra prylar preparerade sitt piano. En fantastisk fin klangbehandling, kanske mindre av formkänsla, dock. Däremot fick jag lämna in efter en tjugo minuter med festivalens "dream team": ett möte mellan Dror Feiler, Otomo Yoshihide, Per Svensson, Jacob Riis och Jojo Hiroshige. Det var en öronbedövande noise som dock inte kunde dölja avsaknad av idéer eller nyanser. Otomo Yoshihide kan naturligtvis mer. Varning utfärdas för kombinationen många män med elgitarrer på scen. Västerås är i dagarna också centrum för samtidskonsten. Förmiddagen kommer jag närmast tillbringa på seminariet om offentlig konst "Hur når konsten ut?"

Iloveyouihateyou på Magasin 3

I helgen var jag och såg utställningen Iloveyouihateyou på Magasin 3, Stockholm. Få kan likt Terry Fox skapa magi ur vardagen men jag är så trött på Lea Singers och Lee Ranaldos grälla rockestetik. En recension av utställningen kan ni läsa på Nutida Musiks hemsida.

Ny musik i kyrkan

En festival som Ny musik i kyrkan i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten är bara att glädjas åt. Konjunkturen för Svenska kyrkan är hur man än väljer att se på saken nedåtgående. För att fokusera frågeställningen lite och inte riskera att göra politik av just detta: Frågan är vad som i framtiden händer med det musikaliska arv som kyrkan också förvaltar. Festivalen arrangeras av Hägerstens kammarkör och Musikhögskolan i Stockholm. Man har minsann ambitioner och i festivalprogrammet skriver man om "en festival för den nya körmusiken" där "morgondagens tonsättare och musiker" är basen. Vad bjöd man då på den första konserten? Något som man kallade för "experimentell orgel". Så värst experimentellt var det nu inte. Snarare väldigt traditionellt – och stundvis riktigt tråkigt. Ljuset i mörkret stod det inledande och avslutande framträdandet av organisten Hampus Lindwalls och Jesper Nordins, som stod för live-bearbetning av materialet i dator. Den atmosfäriskt meditativa klang, som framför allt präglade det första stycket, hade också en skärpa och dramatik i sin enkelhet.  Nordin lyckades också bearbeta materialet så att resultatet blev som ett instrument – som en orgel med utökat register, så att säga. Den levande orgelkulturen i form av improvisation med de nya medel som trots allt står till förfogande. Och ... ja, jag känner faktiskt nån form av andlighet när jag befinner mig i en kyrka. Och det kändes som om Lindwall och Nordin också var måna om det rum de befann sig i. Jag tänker gå på några till konserter. Panelsamtalet på söndag kl 15 verkar också intressant: "Kyrkans nya musik – hur ska den låta?"

Nutida Musik recenserad i Aftonbladet

Idag recenseras Nutida Musiks senaste nummer om elektroakustisk musik i Aftonbladet.

Anders Dahl segrade i Manifestpriset

Igår kväll var jag på Nalen där Manifestpriset för oberoende skivbolag delades ut. Bland de 14 kategorierna – pop, rock, synt, folk, jazz, rytm, hiphop ... – fanns en för detta år ny kategori: konstmusik (som också benämndes experimentellt). Även om det säkert fanns många som mest var intresserad av andra pristagarna eller av banden som spelade så var jag nog en av de minst spända på att få reda på hur resultatet utföll i konstmusikkategorien – eftersom jag själv satt juryn. Segrade gjorde Anders Dahl för skivan Doorbells som kom ut tidigt i höstas på bolaget Bombaxbombax. Bolaget representerar en tydlig trend inom samtidsmusiken där man startar en egen etikett för att ge ut huvudsakligen egen musik. Bombaxbombax har hittills släppt tre cd i begränsad upplaga (165 ex). Att juryn för att kora en vinnare hade att lyssna på drygt 50-talet skivor och dvd säger något om hur vital dagens konstmusik är. Att den har en självklar plats som en kategori för ett skivbolagspris är också en bekräftelse. Är det en "smal" konstform egentligen? Nominerade till priset var också Anders Hultqvist för Traces (Ruins ...) (Chamber Sound), Pär Thörn för Schöneberg/Stammheim/Gärdet/Rågsved (Treffpunkt) och Nina de Heney, Charlotte Hug och Christian Jormin för Acoustic Electronic (LJ Records). Några av dessa inklusive Anders Dahl och skivorna från Bombaxbombax recenseras i nästa nummer av Nutida Musik. 

På bilden Kristian Dahl som tar emot publikens hyllningar och brodern Anders Dahls pris. Foto: Helena Johnzon

Kulturrådets tidskriftsstöd

För nån vecka sen kom beskedet från Kulturrådet om 2009 års tidskriftsstöd. För Nutida Musiks del blev det precis som väntat – samma som tidigare. I tidskriftsverige finns vissa förutfattade meningar om vad som är god kvalitet och relevans. Kombinera dessa parametrar med den ställning som konstmusiken har i det offentliga samtalet och debatten, samt med Kulturrådets uppdrag att värna om kulturell mångfald bland tidskrifter, och Nutida Musik parkerar säkert i mellanskiktet. Detta har jag skrivit en debattartikel om som publiceras i morgon på tidskrift.nu.