Per Sinding-Larsen tipsar om Nutida Musik.

Idag tipsar Per Sinding-Larsen på SVT-bloggen PSL om Nutida Musiks nummer om Sydöstasien.

Dålig kulturjournalistik.

Idag har Svenska dagbladet en stor bild på kultursektionens framsida med en ung man sittandes bakom en gammal synt. I förgrunden massa sladdar. Därtill ett helt uppslag inne i tidningen med ett förhandsreportage inför helgens Volt-festival i Uppsala konserthus, signerad Jenny Leonardz (ingen länk). Här görs det en stor sak att festivalen är gränsöverskridande – den inrymmer alla möjliga genrer. Hör och häpna, under festivalen används ett mixerbord från vilket man kan styra volymen på syntarna! Flera musiker har ingen musikutbildning och kan heller inte läsa noter! De noter som ibland används ser minsann inte ut som ett "vanligt" partitur! Inget ont om Håkan Lidbo. Men varför är det obligatoriskt för dagstidningarnas kulturjournalister att skriva om precis varje projekt han är inblandad i? Kanske för att han inte drar sig att komma med raka påståenden som trots att de är rena klichéer – "För oss är det viktigt att skapa musik man aldrig hört" – eller för att han får vad som för många sedan länge är självklarheter – "sedan kan det göras med vad som helst" – låter som något helt banbrytande och är lätta att citera. Den här typen av reportage, som upptar ett allt större utrymme i dagstidningarnas kultursektioner, har vid det här laget fått en på tok för fast form. Den tillåter inte ett uns av kritiskt betraktande från de journalister som skriver dem. Denna artikel är inte sämre än andra. Likväl kvalificerar den inte till att vara kulturjournalistik. Och, jo, då har jag tagit med i beräkningen att man vänder sig till andra läsare än "de redan invigda". Imorgon eller på fredag kan vi säkert läsa samma sak på samma sätt i Dagens nyheter.