Nätverk för auditiva kulturer

Har nu tillbringar två dagar i Köpenhamn på ett seminariet Rethinking the Post-production of Sound. Detta arrangerades av ett nätverk för auditiva kulturer som har sin bas på musikvetenskapen vid Köpenhamns universitet. Seminariet var mycket givande. Det gavs en hel del intressanta föredrag även om den allmänna tendensen var ganska kritisk till själva begreppet. (Själv pratade jag om postproduktion och ljudinstallationen.) Det var nu långt ifrån enbart musikvetare som medverkade. I nätverket ingår forskare i litteratur, konst, cultural studies, och begreppet ljudkultur sträcker sig långt bortom det estetiska fältet. En stor grupp från Århus var på plats. Där finns ett annat nätverk för auditiva kulturer och dessutom har man vid institutionen för kulturstudier fått ett stort forskningsanslag som för närvarande engagerar både disputerade forskare och doktorander. Dessutom är man på gång att starta en onlinetidning. Vad finns av detta i Sverige. Förutom jag själv var Jesper Olsson (litteraturvetenskapen, Stockholms universitet) enda svensken på seminariet. Jag funderar på hur många man skulle kunna involvera i ett motsvarande nätverk i Sverige. Just nu tänker jag inte försöka besvara frågan. Kanske kommer jag  istället att jobba på att starta något ...

Inbjudan till medverkan i Nutida Musik/Invitation to participate in Nutida Musik

Nutida Musik bjuder in dig till att medverka i sommarens dubbelnummer. Numret kommer tematiskt att utgå från perspektivet hos Dig som på olika sätt arbetar med ny konstmusik och ljudkonst. Det blir du, tonsättare, musiker, arrangör, curator, ljudkonstnär, ljudpoet, performanceartist, som medverkar med material om och kring dig själv. Det handlar om din skapandeprocess, vad som är viktigt för dig, och det finns egentligen inga regler för vad som kan publiceras: texter om metoder, bilder och skisser från partitur, uppsättning eller instudering, mailkorrespondenser, dagböcker, idéer, visioner, manifest … Berätta om saker du gjort, du håller på att göra eller vill göra i framtiden. Samtidigt som numret släpps lanseras Nutida Musiks nya hemsida. Det nya numret kommer därför också att ”svämma över” till att ligga också på nätet. Detta innebär att utrymme för material i princip är obegränsat. I den mån det är möjligt får alla som vill vara med och bidra. Sammantaget blir materialet ett dokument över ny musik idag.

Om du vill medverka, kontakta Nutida Musik. Vi behöver stämma av före 15 april. Deadline för material är 1 maj.
nutidamusik@nutidamusik.se


The Swedish journal Nutida Musik invites you to participate in the summer issue. This number, a double issue, will thematically take the perspective of You, who in one way or another work with contemporary music and sound art. It is you – composer, musician, arranger, curator, sound artist, sound poet, performance artist – who will contribute with material about yourself. It should be about your creative process, the things that are important to you, and there are no specific restrictions for what is publishable: texts on methods, pictures and sketches on scores or rehersals, mail correspondances, diaries, ideas, visions, manifestos … Tell about the things that you have done, or what you are doing at this very moment, or planning to do in the future … Nutida Musik will also launch its new website. The new number will therefore ”bleed” into the internet. This means that we will do our best to publish all material we receive, either in the paper journal or on the internet. English is (apart from Swedish) the language of preference, but you are allowed to write in whatever language you prefer. All together this will form a showcase over new music today.

If you would like to contribute, please get in contact with Nutida Musik. We need to correspond before April 15th. Deadline for material is May 1st.
nutidamusik@nutidamusik.se

Recension: Fluxus East i Tallinn

En försmak av det nya numret av Nutida Musik: En recension av utställningen Fluxus East i Tallinn.

Debattartikel nutida konstmusik och kulturutredningen.

Ställ inte kulturutövare mot amatörer. En debattartikel om den samtida konstmusiken och Kulturutredningen signerad Leo Nilsson publicerades i DN 17 mars.

Artikeltips: Rikskonserter och kvinnor i konstmusiken.

Idag skriver Björn Stålne och Ulla Wiklund från Rikskonserter en debattartikel i Svenska dagbladet om kulturutredningen och Rikskonserter.  Igår publicerade Svenska dagbladet ett reportage om kvinnlig representation inom konstmusiken.

Perspectives dag tre

Perspectives i Västerås är verkligen en triumf för den icke-kommersiella konsten. Perspectives är också ett svar till de som menar att den alternativa kulturen, den "svåra konsten", bara når ett fåtal. Redan klockan ett är vi ett hundratal Västeråsbor och ditresta som fullständigt kollapsar inför Barry Guys och Maya Homburgers resa mellan Bibers 1600-tal och samtida improvisation. Svårt? Inte för någon som är det minsta öppen för två hängivna musiker som förenar bländande teknik, djup musikalitet och en vilja att kommunicera. Samma nerv möter vi i Sven-Åke Johanssons slagverk. Nu har klockan blivit 18 och ytterligare ett hundratal har hittat till Culturens huvudscen. Spelet är så nyansrikt trots den minimala estetiken och strukturen är samtidigt så tät. Visst, man kan uppleva något komiskt i att slå på en pappcymbal. Men jag blir oerhört störd av att min bänkgranne för konserten konstant fnittrar högljutt åt alla "märkligheter". För mig är detta en välkomponerad improvisation och på fullaste allvar. Hild Sofie Tafjord har med Kama gjort ett av de senaste årens främsta skandinaviska noiseskiva. Också under denna konsert förenade hon en närmast pastoral klang ur sitt horn med samma klangers industriella transformationer. Vad jag också uppskattar hos henne är den dynamiska kompositionen. Nästan som hämtad från ett romantiskt formtänkande. Väldigt olikt Sven-Åke Johansson. När det gäller Otomo Yoshihide och Sachiko M är det svårt att tala om samspel i vanlig mening. De står vid varsin sidan av scenen, verkar mest vara förskjunkna i sig själva. Musiken bygger heller inte på puls eller "hooks" i någon mening utan består av små, korta ljud, från pickuper,  sinustoner, korta knaster. Det finns såklart en dynamik där samspelet lika mycket handlar om allt det som inte sker, om tystnadens rytmer, och där lyssnandet handlar om en kontemplation delvis bortkopplad från föreställningen kring musik. Detta är den andra sidan av den japanska extremestetiken. Exklusivt, i allra högsta grad. Men inte "svårt".

Perspectives dag två

Perspectives, Västerås dag två. Det är tur att nivån är så hög eftersom en mättnad lätt infinner sig. Improviserad musik är sällan fulländad under ett set på 45 minuter, men det också charmen och det fascinerande med musiken, hur musikerna dras mot olika gravitationsfällt för att ibland kanske trilla dit men ofta, i alla fall under denna festival, nå fantastiska höjder. Det är också intressant hur många musikgenrer och stilar som ryms under improvisationens tak. På Perspectives är det vitt skilda musiker med olika bakgrunder som möts, även om mötet kanske inte alltid sker samtidigt på samma scen. En extrem står den koreanske musiker för vars konsert första kvällen jag uppskattade mycket. Han berättade för mig hur musikerna i den lilla klick improvisationsmusiker i Seoul inte har någon musikalisk skolning alls – något som inte alltid kommer till deras fördel i det väldigt utbildningsintensiva Korea. Vi ska hålla kontakten och kanske träffar jag honom och andra musiker om jag åker till Korea i sommar - vilket huvudsakligen skulle vara för att träna taekwondo. En fin konsert under gårdagen var annars Peter Brötzmanns solospel på Konstmuseet. Hans spel är så kraftfullt och distinkt, och väldigt naket. Kan det bli annat när man på detta sätt spelar melodiösa kaskader i 30 minuter – och visar vilken bopsaxofonist han väl i grunden ändå är. Hans kvartett senare på kvällen var mindre lyckad. Till skillnad mot solo fanns det ingen bärande idé som musikerna kunde gemensamt luta sig mot. Det fanns det däremot hos trion Raymond Strid (trummor), Pat Thomas (piano och elektronik) och Clayton Thomas (kontrabas). Eller kanske är lyhördheten den minsta gemensamma nämnaren för de tre musikerna. I de bästa stunderna presenterade de ett fantastiskt flöde av knastrande småljud och att placera musiken i en tradition är inte det lättaste. Kanske beror det på att Clayton Thomas egentligen kommer från "ingenstans". Han började spela vid 24 års ålder, fick jag höra. Jag kan fortfarande inte tro det! Jag har sällan hört någon som så fulländat behärskar kombinationen cirkelandning, multiphonics och den svagaste dynamik som klarinettisten Xavier Charles. Hans solokonsert var en uppvisning i lågmäld impro. Kvällen avslutades med Hijokaidan, den japanska noisemusikens stora legender. Här är väl bakgrunden punk, skulle jag tro. Jag satt faktiskt och lyssnade konserten ut, och det är sällan jag gör det på rena noisekonserter. Det har inte alltid med volymen att göra, utan det faktum att just volymen ofta tycks vara ett självändamål. Så upplevde jag inte Hijokaidan. Jojo Hiroshiges gitarrspel är på samma gång kraftfult och nyansrikt, vilket inte märktes under den första kvällens noisbatalj, men som nu blev så tydligt, inte minst i den andra låten där han la ut en rad grundackord. "Som om det vore Neil Young", sa en vän till mig, vilket jag tycker är en ganska träffande beskrivning. Och så denna Japanska älva till sångerska, Junko. Som äntrade scenen med ett vänt leende för att sen stå blixtstilla vid sin mikrofon och gallskrika i 45 minuter ...

Perspectives i Västerås

På plats i Västerås. Det skall direkt sägas att Perspectivesfestivalen är en tillställning av världsformat. Tre dagar med ett mastigt program kvalitetsmusik. Männen bakom festivalen, Lennart Nilsson och Mats Gustafsson, är två urkrafter som visar vissa politiska falanger att den fritt sinnade konsten per definition motverkar kommersialismens negativa verkningar. Här har de lyckats med att samla en fin blandning musiker från improvisationsmusikens olika läger från väldens olika hörd: frijazz, laptopmusik, DIY-elektronik, dj-musik, från Tokyo, New York, Seoul, och Sverige förstås. Perspectives är faktiskt en av få tilldragelser som föregås av ett "buzz": det är här man skall vara den där helgen i mars. Jag såg de flesta framträdandena under gårdagens intensiva program och tyckte om det mesta. Erik Oscarssons makalöst intensiva pianospel i sin frijazzkvintett, Lokomotiv konkrets på personkännedom byggda kraftspel - där jag njöt särskilt av Tommy Björks hårda och precisa trumspel i fint samspel med Sören Runolfs gitarrer och elektronik. En mycket fint program bjöd den Österrikiska-koreanska duon Dieb13 och Hankil Ryo för med intressanta instrument i form av egengraverade vinyler och ett slags mekanisk klockmekanism. Mycket fint, direkt vackert var Cor Fuhlers konsert där han med elektroniska vispar och andra prylar preparerade sitt piano. En fantastisk fin klangbehandling, kanske mindre av formkänsla, dock. Däremot fick jag lämna in efter en tjugo minuter med festivalens "dream team": ett möte mellan Dror Feiler, Otomo Yoshihide, Per Svensson, Jacob Riis och Jojo Hiroshige. Det var en öronbedövande noise som dock inte kunde dölja avsaknad av idéer eller nyanser. Otomo Yoshihide kan naturligtvis mer. Varning utfärdas för kombinationen många män med elgitarrer på scen. Västerås är i dagarna också centrum för samtidskonsten. Förmiddagen kommer jag närmast tillbringa på seminariet om offentlig konst "Hur når konsten ut?"